Filmen

Det vanligaste sättet att visa film är att belysa en plastremsa med starkt ljus, och på så sätt projicera bilden på en vit duk. På senare tid har man börjat ta fram digitala alternativ för att kunna göra billigare kopior och få lägre kostnader för frakt. I mitt närområde är det Emmaboda bio och Saga i Oskarshamn som har utrustning för att visa digital film (DLP = Digital Light Processing).

På den här sidan kommer jag att berätta överskådligt hur det fungerar att visa "gammal hederlig" biofilm. Så småningom kommer jag nog att lägga till information om hur det fungerar med DLP.

Om filmen

Filmbasen

 

Om filmen

Den film som visas på biografer är i allmänhet 35 mm bred plastfilm. Vissa biografer har eller har haft utrustning att visa både smalare (16mm) och bredare (70 mm) film. Filmen visas med 24 bildrutor per sekund, och för att få en flimmerfri bild är maskinerna utrustade med en anordning (bländarväxlare) som gör att varje bildruta visas två gånger.

Filmen kommer till biograferna uppdelad i mindre delar, akter, om ca 15-20 minuter. En normal långfilm består av 5-6 akter. Akterna ligger förpackade i en eller flera lådor (oftast av trä), och totalt väger en film ca 20-35 kg. En normallång biofilm är ca 2,5-3 km lång!


Transportlåda för film

   

 

Filmbasen

Från början var filmerna gjorda av cellulosanitrat (celluloid). Nitratfilm har ett extremt snabbt brandförlopp, liknande brandförloppet när man fick elda magnesium i skolans kemisal. Brandfarligheten i kombination med att projektorn var försedd med s.k. kolstavar gjorde att alla maskinister fick genomgå brandutbildning, och maskinrummen var tvungna att vara skilda från salongerna. Alla maskinrum hade en egen utgång, så om maskinisten ville komma till salongen eller foajén var han (ja, det var allt som oftast en man som var biografmaskinist) tvungen att gå ut och in genom biografens entré! Nitratfilm är sedan ett många år förbjudet att visa på biografer. Den sista filmen på nitarfilm distribuerades i början av 1950-talet.

I slutet av 1940-talet gjorde "säkerhetsfilmen" intåg. Acetatfilmen (som är tillverkad av cellulosatriacetat) har fördelen att den inte är brandfarlig, men i gengäld är den skör.
Säkerhetsfilm (i form av diacetat) hade funnits sedan 1909, men användes bara av amatörfotografer, eftersom den första säkerhetsfilmen krympte, var spröd och inte klarade nötning lika bra som nitratfilmen. Det blev helt enkelt för dyrt att kopiera filmer som inte klarade lika många visningar som nitratfilmen.

På 1930-talet forskade bland annat Kodak och AGFA intensivt på varianter av acetatfilm till proffessionellt bruk, vilket resulterade i att AGFA lanserade en ny filmbas. Liksom andra acetatvarianter på den tiden var för dålig rent optiskt eller hållbarhetsmässigt.

Tri-acetatfilmen lanserades 1948 och kom att bli ett genombrott, då det var den första acetatfilmen med optiska och mekaniska egenskaper liknande nitratfilmens.


Förvaring för film på hjul
(Saga, Kalmar)

På 1940-talet uppfanns polyester, och idag är det den vanligaste basen i filmer. Den nya filmen har bättre färgåtergivning och hållbarhet, ja ibland är den till och med för stark (!), vilket kan ge problem vid "trassel" i kameror och projektorer i och med att filmen inte går av. (Man har gjort tester att bogsera en bil med 35 mm polyesterfilm, med lyckat resultat!) Trots allt är polyester det bästa alternativet, med en teoretisk hållbarhet på ca 500 år.