Projektion

Det vanligaste sättet att visa film är att belysa en plastremsa med starkt ljus, och på så sätt projicera bilden på en vit duk. Men även i de digitala system som finns behövs en projektor för att projicera bilden på duken.

På den här sidan kommer jag att berätta överskådligt hur det fungerar att visa "gammal hederlig" biofilm. Så småningom är det möjligt att jag kommer att lägga till sidor om digital projektion.

Projektion        Skiftning

 

 

Projektion

För att kunna projicera bilden på bioduken har biografen en eller flera projektorer. Projektorerna är placerade i ett särskilt maskinrum, eftersom de låter en hel del, maskinisten ska passa dem och på äldre biografer också ladda i nya akter (delar) av filmen under visningen.

För att visa bilder på bioduken måste filmen belysas och ljuset projiceras på bioduken.


Lamphus för båglampa

I projektorns lamphus satt från början kolstavar som vid förbränning bildade ett starkt ljus. Nackdelen med dessa båglampor var att det var relativt svårt att hålla ljusbågen i fokus efter en tids användning, och maskinisten var tvungen att passa maskinerna hela tiden för att inte kolstavarna skulle komma för långt från varandra så att ljusbågen slocknade.

Så sent som 1997 fanns fortfarande ett fåtal biografer med kolstavslampor i Sverige, bland annat i Skänninge i Östergötland (där jag har jobbat).

1954 introduceras xenonlampan av Zeiss Ikon (prokektortillverkare) och Osram (lamptillverkare).


Lamphus för xenonlampa

Glödtråden är innesluten i en glaskolv fylld med xenongas under tryck, vilket åstadkommer ett nästan vitt ljus, och gasen hjälper till att förlänga livslängden på lampan och glödtråden.

Upp

 

 

 

Skiftning (aktbyte)

I de första biograferna fanns bara en projektor. Om filmen var längre än vad som fick plats på ett hjul var man tvungen att ha paus i föreställningen medan maskinisten laddade i nästa del av filmen. Detta förfarande var också vanligt på mindre landsortsbiografer som inte hade ekonomi nog att investera i två projektorer.

Lite större biografer hade i allmänhet två projektorer, vilket gjorde att långa filmer kunde visas i ett sträck utan paus. Detta ställer stora krav på maskinisten som måste passa filmen hela tiden och vara beredd på att starta den andra projektorn och skifta projektor utan avbrott i föreställningen.


Maskinrum med två projektorer
Saga Kalmar

Själva skiftningen kunde gå till på olika sätt, dels

- mekaniskt, genom att en stång med metallskivor som förs i sidled. Metallskivorna är så monterade att de skymmer ljuset (bilden) från den ena projektorn, medan den släpper igenom ljuset från den andra. På stången sitter också en kontakt för skifte av ljudet mellan projektorerna. Om maskinisten inte är tillräckligt "snabb i handen" ser man hur den "nya" bilden "äter upp" den gamla på duken vid skiftet. En duktig maskinist skiftar så snabbt att ögat uppfattar det som vilket klipp som helst i filmen.

- elektroniskt, genom en tryckknapp som öppnar skiftluckan på den projektor som skiftas in, och några millisekunder senare stänger skiftluckan på den projektor som skiftas ut. Detta gör att bilderna får en mjuk övergång istället för det skarpa klipp som sker vid mekaniskt skifte ovan. Ljudet skiftas också över elektroniskt.
Anm. Skiftluckan är en anordning med vilken man öppnar och stänger ljusflödet från lamphuset till objektivet.

För att underlätta för maskinisten tog man fram ett system för automatisering av projektorskifte. Systemet bygger på att en eller flera metalltejper sätts på filmen och en avkodare känner av metallen och enligt ett program släcker salongsbelysning, skiftar projektor m.m.

Nästa steg i effektiviseringen var att göra projektorer som kunde hantera en hel film åt gången.


Projektor med non-rewind
Biostaden Kalmar

Här klipper maskinisten ihop hela filmen på en stor tallrik och filmen visas inifrån och ut, vilket gör att man slipper spola tillbaka filmen efter varje visning. Detta minskar slitaget på filmen och sparar tid åt biografmaskinisten. Systemet kallas "non-rewind".

Upp